Slemproppen

Åter igen måndag, inte för att det nu är någon större skillnad mellan dagarna för min del.
Som arbetslös i snart ett år, så är man inte så brydd om vilken dag det är längre, om man är uppe på dagen eller natten eller ens vad klockan är för det spelar ju lixom ingen roll, man har ju ingenting som man behöver passa. Om man nu inte har inbokat något som nu är tidsbestämt osv. Men det är ju mer sällan än ofta som man har det.
Man blir som less över att inta ha några fasta rutiner, inget att stiga upp till på morgonen annat än ännu en ny dag som inte har någotning att erbjuda, aldrig har man något att se framemot .  Fy fan!

Idag är jag på dåligt humör som vanligt, är väldigt bitter över hur livet ser ut just nu.
Man sitter här oviss över vad man ska förvänta sig om framtiden, kommer man tvingas vara arbestslös ännu ett år? Eller kommer det ljusna så småning om, ser ganska mörkt ut om jag ska vara ärlig.
Det är ingen ide längre att försöka tänka positivt och vara optimistisk, för det har man redan varit tillräckligt länge, man har försökt men ingentning händer.

Är det verkligen så här livet för en 20-åring ska se ut idag?
Det första som händer efter gymnasiet är att man slungas ut i arbetslöshetens mörka träsk, där man sjunker allt djupare och djupare, tills man försvinner helt och ingen kan dra upp en.
Man ska tvingas bo hemma hos sina föräldrar, utan att kunna göra rätt för sig och betala en slant för hyra och mat och absolut inte ha möjlighet att flytta hemmifrån. Eftersom att de enda pengar man får efter att ha vart utan någon som helst inkomst i 8månader,  är aktivitetsstöd från försäkringskassan när man är med i "Jobbgarantin för ungdomar" på arbetsförmedlingen, säger ju sig självt att man inte klagar sig speciellt långt på mindre än 3000 kronor per månad. Sedan att man inte får någon hjälp genom att vara med där är ju ganska uppenbart, för när har arbetsförmedlingen någonsin varit till hjälp? Aldrig  skulle jag vilja påstå, har i alla fall inte fått någon hjälp under de snart 11månaderna jag varit inskriven där. 

Jag blir så jävla förbannad, det är så orättvist så fy fan. Man får ingen chans att starta sig ett eget och självständigt liv. Utan man ska vara som nån jävla parasit och leva på sina föräldrar och på bidrag, som man måste vrida och vända på de fjuttiga små kronor som man får. Sen spendera dagarna med att sitta hemma och rulla tummarna och vänta på bättre tider. Men när fan kommer dessa bättre tider?!

En sak vet jag och de är att om chansen kommer så sticker jag härifrån och det kommer att dröja innan jag kommer tillbaka. För just nu är jag så less som man kan bli på att bara sitta här, jag vill ut i världen och få ny livslust och ny motivation till att göra saker och ting. För mycket längre till kommer jag inte orka med att ha det så här, som jag sagt innan det hade varit minst lika givande att ligga ett år i koma, som att vara arbetslös i ett år, utan att kunna planera och ha någonting att se fram emot, eller bara träffa folk. För man blir socialt missanpassad av att inte träffa nytt folk på så passa länge, listan över saker man saknar kan göras lång. Men jag orkar inte börja rabbla upp mer just för tillfället.

Visst det ska väl inte alltid vara lätt och det är det inte just nu, hoppet skall ju vara det sista som överger människan och än har jag inte slutat hoppas.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och slänga mig framför tvn.
Tjingeling!